Jag blir arg, förbannad, irriterad på mig själv. Jag vill inte må dåligt, men känns som om jag inte kan kontrollera mina tankar. Är maktlös! Försöker intala mig själv att det är bra, det är ingen fara. Men varför känns det helt tvärtom? Gaah, blir förbannad..


Och sen igår när jag lagt mig låg jag och fundera jättemycket. Det är aldrig roligt att höra en massa saker, mår så dåligt över att inte kunna göra något. Du var som en syster för mig, vi delade hela vår uppväxt. Men vafan, du har kanske inte valt ditt levesätt, men det känns som om det är upp till mig, att det är bara jag som kan prata dig till rätta. Men jag vill inte göra det, vill inte blanda mig med sånt skit. Tänker inte ta på mig detta, men vill inte se dig gå under ju. Är det inte det ena så är det fanimej det andra. Det är aldrig riktigt bra.. Jag kan inte mer än hoppas på att det ordnar upp sig för dig, hade gärna hjälpt dig, men som sagt vill inte blanda mig med sånt. Har kämpat med såna problem en gång och vill aldrig vara med om det igen, och tycker det är konstigt hur du kan hamna där när vi upplevt samma i vår barndom. Att se ens syskon nere i skiten är lika med jordens undergång.. Jag orkar inte ta den smällen en gång till! Men som sagt jag hoppas du tar dig upp på fötter en dag och då finns jag gärna där för dig. Men inte just nu, jag orkar inte.